Att välja ett intervall för falska fransar när katalogbilderna ser likadana ut

Tre fransstilar kan se anmärkningsvärt lika ut på en katalogsida. Om jag skulle sätta ihop ett litet sortiment skulle jag tveka innan jag beställde alla tre. En annan produktkod är användbar för att beställa, men den berättar inte för mig vilken skillnad jag skulle kunna förklara för en shoppare. Jag skulle vilja ha proverna tillsammans, ur belysningen och kameravinklarna som väljs för varje enskilt fotografi.

För remsfransar skulle min jämförelse börja med formen längs remsan. Var finns de längsta fibrerna: mot mitten, mot den yttre änden eller spridda över mycket av bandet? Jag skulle lägga de märkta proverna i samma riktning och fotografera dem tillsammans. Det skulle låta mig jämföra de faktiska konturerna utan att försöka komma ihåg vilket slut som var vilket på en annan leverantörs bild. Eventuella påstådda fiberlängder skulle gå i anteckningarna bredvid det relevanta provet, med hjälp av leverantörens angivna mätmetod. En linjal placerad någonstans bakom en böjd frans skulle inte räcka för att jag skulle acceptera en dimension.

Bandet skulle få en separat look. Jag skulle fråga efter dess material och konstruktion och sedan jämföra provet med beskrivningen istället för att sluta mig till dessa detaljer från en mörk linje i ett fotografi. En produkt kan beskrivas som "naturlig" utan att det ordet säger oss vad dess fibrer eller band är gjorda av. Jag skulle inte heller behandla "naturligt" som ett löfte om effekten på varje bärare. För en lista skulle jag hellre beskriva den speciella formen som syns i provet och använda den materialinformation som leverantören kan styrka.

Jag skulle behålla leverantörens etiketter på när jag gjorde dessa jämförelser. Om två prover fortfarande såg likadana ut, skulle min nästa förfrågan gå tillbaka med ett fotografi av båda och deras koder. Jag skulle be leverantören att identifiera skillnaden på det fotot. Ett korrigerat prov kan behövas om fel stil hade skickats. Annars kunde förklaringen läggas till köpsedlarna och kontrolleras mot vad som stod på skrivbordet. Jag skulle välja butiksnamn först efter det utbytet, med ett referensfoto för varje namn. På så sätt kan en senare omordning peka på provet, snarare än att förlita sig på en beskrivning som "den fullständigare."

Kvantiteten behöver lite omsorg här. Jag skulle skriva "par per detaljhandelspaket" i jämförelsebladet och fylla i det fältet för varje erbjudande. En bricka full med fransar i katalogen kanske visar stilintervallet, inte enheten som citeras. Om jag ville ha den valda stilen i två förpackningsstorlekar, skulle jag behålla dess provreferens på båda linjerna och lägga de begärda kvantiteterna bredvid dem. Jag skulle också fråga om något lim, liner eller applikator på fotografiet ingick i erbjudandet. Svaret skulle gå in i den föreslagna noteringen innan du väljer fotografier för den.

För den sista sortimentsgranskningen skulle jag skriva ut de föreslagna listbilderna tillsammans och ställa de märkta proverna bredvid dem. Jag skulle försöka matcha varje bild till dess prov utan att titta på filnamnen. Om det betydde att man gick tillbaka till leverantörens kod varje gång, skulle bilderna behöva ses på nytt. En närbild av fiberkonturen kan göra en skillnad som ett avlägset brickfotografi hade gömt. Två stilar kan fortfarande vara för lika för att förklara separat; i så fall skulle jag lämna en utanför den ursprungliga beställningen och behålla dess exempelanteckningar. Det skulle finnas någonstans konkret att återvända till om kundförfrågningar senare antydde en anledning att lägga till den.